Prosa om mig själv

01.31 på natten den 13 maj föddes ett barn skrikandes, gråtandes och sparkandes åt alla håll, föga visste han, hon eller barnet själv att så skulle det också leva sitt liv. Doktorn höll upp den lilla pojken och visade mamma och pappa, pappa klippte navelsträngen, den strängen var för alltid delad, pojken tydde sig inte så mycket till sin mamma, eller pappa för den delen, han tyckte inte illa om dom. Han klarade sig bara bra lite på distans liksom. Ett barn utsätts mycket för plast och syntetiska matrial. Skedar, nappar, leksaker och muggar, men också för plastpappor och plast mammor. Det här var under Eurodiskons högtid och högerextremisternas framtåg, det var nu skinhead började betyda nazist och E-type fick betalt och ingen var längre gift. Jag bodde på ett botten plan med mamma, jag minns inte hur länge men det var alltid fint väder där, jag kan inte minnas en regning dag, eller jo, en. Det är en dag som följt mig i mitt minne hela mitt liv, de är ett sånt som man inte vill tappa. Jag kan inte säga hur gammal jag var, 6 kanske? Jag stod några meter ifrån våran lägenhet, där var det regn, men där jag stod var det sol, jag kunde se i asfalten en linje där det blöta skillde sig ifrån det torra. Jag var liksom i slutet av ett regnväder, eller i början av ett, det återstår väl att se. Men det var skitcoolt.