Skolfoton är ett avtryck i tiden vi inte kommer ifrån, kanske är det därför alla unga flickor vill vara så snygga som möjligt på dom. När dom har brunkräm i ansiktet som ger en skarp kant emot kindbenet och alla tuffa killar viker jeansen försiktigt över dom vita basket-skorna? På skolfotot sållas agnarna från vetet, då framtiden alldeles nyss startat och allt kan hända så kan man ändå i efterhand se vart alla ska nånstans. Du vet vem som går igenom gymnasiet och stressar över att det finns så många ställen att se och saker att göra, medan andra (jag) lägger alla ägg i en korg och slarvar bort betyg bara för att man tror på sitt band och dom som är lite platta och tråkiga, dom som aldrig kräks i sin väska eller kryper in hos grannen och slickar henne på armen på fyllan (du vet vem du är!), det är dom som blir vanliga människor faktiskt. Såna människor som kör buss och tar lån och bara går igenom livet i en liten drömvärld, lyckliga. Vi som har barnsliga drömmar om Motley Crue liv där man snortar kokain från tuttar på daglig basis kan också bli vanliga människor, men den tanken slutar aldrig att kittla sinnet lite grann.
När man ser på ett skolfoto, vilket som helst egentligen. Årskurs nio är bäst. Dom barnen är nästan vuxna och en människa har tagit form. Killarna med keps och sporttröjor tar körkort först. Tjejerna utan brunkräm och stövlar arbetar i kommunen och lämnar aldrig sin hemstad och tjejerna med brunkräm och stövlar dricker body-shots från blanka bartenders i thailand.
Detta är ingen exakt vetenskap men det är teorier, som är byggda på fördomar och klicheér, men minns alltid att fördomar alltid har lite sanning i sig, de är så dom kommer till, vita män kan verkligen inte dansa och norskar äter skit mycket fisk och köper lägenheter innan dom fyllt 30. Klicheér är också just vad dom är av en anledning, upprepning, återkommande och vanligt. Typiskt för osv.
Jag har gått igenom många faser på mina skolkort. Jag har varit tuffa hiphop killen, punkaren som tror på en förändring, punkaren som gett upp hoppet på en förändring, Snygga killen, fula killen, tönten och sist men inte minst den vanliga, tillsynes välanpassade killen som drömmer om att ha råd att snorta kokain ifrån tuttar och leva ett 100% surrealistiskt liv men som antagligen börjar jobba på posten eller hos nån hantverkare.
Ta fram ett gammalt skolkort och se på alla tillgjorda ansikten och lögner. På skolkortet visar inte människor i pubertal identitetskris sitt sanna jag, utan den dom vill vara. Om det så är nån som tar allt för långt och gör ett hemligt gang-sign tillsammans med turken i klassen eller dom som är förstenade av skräck och bara står rätt upp och ner men vägrar att lé, för du minns väl att lé ville man inte göra. Ush och fy, man ska vara snygg! Dom som ler är ofta dom vanliga människorna. Jag är inte nedlåtande mot dom, nej inte alls. Jag avundas dom ibland men erkänn, de går inte att göra en bok om deras liv. Jag vill försöka leva på ett sett som går att skriva om, vad det ger och vad det tar det återstår att se.
/crang
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar