När vi inte längre ser de behövande

Jag ser dem dagligen. De bortglömda, de desperata. De människor som står längs gator och torg; vädjandes efter välgörenhet och förbarmande från förbipasserande främlingar. De dyker upp som den smutsiga smutsiga efterbörden av det svenska samhällets misslyckande, och har nuförtiden blivit en accepterad, nästan förväntad del av stadsbilden.

Men de flesta går bara förbi. Spänner på sina mentala skygglappar och låtsas som om dessa personer inte finns. De frigör sig själva från all skuld och delaktighet i deras tragiska situation i ett förnekande tunnelseende, skakar av sig den obehagliga känslan och går vidare. Kliver runt dem som om de vore hundbajs på gatan, rynkar på näsan som om deras blotta närvaro försurnade luften.

För de flesta ger inte en tanke åt dessa stackare. De funderar inte över vad som hände i deras liv som fick dem att sjunka så lågt. Vad som krävdes av dem innan de var tvugna att försätta sig i en sådan förudmjukande situation; att dagligen bli betraktade som mänskligt skräp bara för att få ihop för brödfödan.

De kanske hade riktiga jobb en gång i tiden. Något med värdighet. De kanske har någon utbildning eller värdefulla kunskaper som samhället helt enkelt inte gett dem utrymme att utveckla eller använda. Och vems fel är det egentligen? Det är svårt att säga, och jag vill inte peka fingrar. Men om du inte omedelbart och konstant kan leva upp till samhällets krav är det lätt att du en dag finner dig utanför; ett oönskat element som de flesta bara önskar slippa störas av.

På andra sidan av spektrumet finns det också en stor misstro mot dessa arma själar. De uppfattas som oärliga, som att de luras. Många tror att de tvingas ut på gatorna av en eller annan organisation i kulisserna och att pengarna de bidrar med helt enkelt kommer skickas vidare till dem istället för att hjälpa personen i fråga. Många får för sig att de inte kan vara i nöd, eftersom de har mobiltelefoner. Men sanningen är inte alltid så enkel.

Det finns också de som tycker att det här borde förbjudas. De vill sopa problemen under mattan och glömma att de finns, så ser staden bättre ut och alla är glada. Trots att det för så många är det enda de har att försörja sig på.

Jag stannar och pratar med dem ibland. De är alltid lika glada att se mig, och ifall de inte är det så märks det inte. Jag gissar att det är en sorts överlevnadsstrategi de har utvecklat för att klara sig på gatorna. Jag frågar dem hur de mår, och hur det går för dem den dagen. Men de vill oftast bara prata om mig. Ibland tar jag med mig gamla kläder jag inte behöver längre åt dem, då det är uppenbart att de haft på sig samma paltor i flera veckor, kanske månader. Men de vill oftast inte ta emot dem. En sorts bibehållen stolthet finns ändå kvar, något som jag beundrar djupt. Slutligen lämnar jag några 20-lappar och växeln jag har i fickorna åt dem; omfamnar dem för att visa att  de fortfarande besitter värde som människor, och jag förstår att de bara är i en svår sits.

Det som borde förbjudas är att människor tvingas in i denna desperation. Men tills dess behöver de oss. De behöver att någon visar dem medmänsklighet och empati. För att förhindra att vårat samhälle kollapsar totalt krävs det att eldsjälar som du och jag ibland helt enkelt går på stan och skriver upp oss på ett comviq- eller telenorabbonemang, eller uppgraderar hastigheten på våra comhem- eller teliauppkopplingar. Köper en bättre Internetsituation i Stockholm åt någon nära vän eller bekant då och då. Ingen är gatuförsäljare frivilligt, och tills vi kan få världen att sluta acceptera de förkastliga omständigheter och värderingar som tillåter att människor tvingas ut på gatan, kan de bara hoppas på välgörenheten från vänliga främlingar. Annars väntar bara en nedåtgående spiral i lurendrejeri.