Mina irrationella rädslor

Jag är inte en knarkare som lider av någon narkotikainducerad paranoia. Inte heller är jag kvinna, den naturliga källan till irrationellt beteende. Ändå har jag attraherat några konstiga nojjor som har besvärat och distraherat i min vardag, och jag tänkte redogöra för dessa här.

1. Att saker ska ramla över kanter

Det spelar ingen roll om det är vid räcket på en balkong, över relingen på en båt, ett hål i marken eller helt enkelt en öppning som leder ner till någons slags mystiskt schakt. Så fort jag ser ett objekt av något som helst (eller inget) värde i närheten av en kant några meter ovanför marken kan jag inte låta bli att föreställa mig alla möjliga scenarion som får det att falla över den, inklusive de spontana självmordstankar dylika objekt borde ha om Toy Story är en pålitlig källa till deras världsuppfattning.
Bortom kanten är ett hopplöst fall utan räddning eller slut, och vi kvarvarande på plattformen tvingas acceptera förlusten.

Ögonblicket innan alla fyra upphör att existera.

2. Att krossa mina ben

I takt med att jag dagarna i ända låter min kropp förtvina framför olika skärmar i en marinad av whiskey och frityrolja börjar jag mer och mer ifrågasätta min strukturella integritet. Allt för stor del av min dag går åt att föreställa mig hur smalben och knäleder smulas sönder och knäcks under vikten av ens egen kropp. Allt ifrån att placera ben eller fotleder under sig i en felaktig vinkel till att krossas under vikten av ens hastighet när man springer eller landar från ett hopp.
Nu vet jag självklart att såvidare man inte är spetälsk eller lider av någon typ av benröta fungerar inte kroppen på det viset i normala förhållanden. Detta kombineras självklart med första punkten på listan iochmed att ett fall från tillräckligt hög höjd enkelt kan förvandla dina ben till damm. Nu tackar jag fysiken för att detta bara är en morbid fantasi, men det hindrar mig inte från att föreställa mig att följande klipp är ett högst verkligt hot mot min personliga hälsa:

3. - Min granne spionerar på mig.

Under vintern och förra våren började till synes från ingenstans ett ljud eka genom trapphuset. Var 17.5:e sekund (jag mätte med stoppur) hördes ett skärande klart och tydligt *ping* genom väggarna i mitt lägenhetshus. Efter att ha stått ut med detta i några dagar såg jag mig tvungen att gå ut och finna källan till detta ljud. Efter många minuters stilla lyssnande lyckades jag till slut lokaliserade jag det till en av grannarna på min våning.
Ljudets ton och regelbundenhet fick mig komma till den oundvikliga slutsatsen att någon i en droginducerad schizofreni investerat i en ekolodsbaserad radar som han använde för att hålla koll på var alla i huset befann sig.
Den här rädslan förvärrades ytterliggare när jag fick veta att personen som bodde i lägenheten ljudet kom ifrån hade flyttat ut några veckor tidigare.
Är det någon galen hemlös som brutit sig in i den tomma lägenheten? Har han likt en skäggig, alkoliserad McGuyver byggt en radar av skrot för att lära sig mitt rörelsemönster i lägenheten innan han försöker skära ut mitt hjärta med en korkskruv?
Situationen slutade med en ödmjuk lapp i brevlådan där jag vänligt men patetiskt bad dem stänga av vad ljudet än kom ifrån.
Efter det flyttade en ny person in, och ljudet slutade. Till denna dag vet jag inte vad som orsakade det. Kanske är han kvar där ute, och spanar på mig genom fönstret på natten...

4. Att jag ska göra något irrationellt

Helt enkelt, att min impulskontroll en dag ska släppa, och jag verkligen fullföljer de vanvettiga saker jag ibland får för mig hur illa det vore om jag gjorde. Det är oftast ganska enkla, harmlösa men opraktiska saker som att slänga min nyköpta svindyra telefon i havet eller be folk på nätet att peta sig i näsan och fota sitt finger. Men det blir värre när det handlar om att slänga huvudet under ett lastbilsdäck eller knuffa min spionerande granne över balkongen för att smula sönder hans ben mot marken.
Schizofrena idéer smyger sig på en när man minst anar, och ibland kan den inre rösten vara högre än personerna omkring mig. Så om du kommer på mig med att inte uppmärksamt ta till mig allt du säger, se det som en komplimang då jag antagligen måste lägga all min fokus på att inte hoppknäa dig i hakan bara för att se om jag kan.

Inget personligt.

/Omen22